BOLLSINNE

Det är inte lätt att hinna med att fota samtidigt som man måste dra iväg bollen. Så det får bli bakställ med bredställ. Idag har jag insett hur beroende jag är av min stora Kong som är specialborrad med gummirerep i. Den hänger nämligen högt uppe i eken tillsammans med lite andra roliga grejer. När löven faller av ser det ut som en klädd julgran nästan på grund av just bollar med rep!

Jag är inte speciellt bra på att kasta bollarna så de kommer tillräckligt långt men det gör inget för jag är skitbra på att anpassa leksakerna med borrmaskin och just i favoritkongen hade jag världens starkaste gummirep så den fick jag iväg skitlångt. Men tydligen är jag riktigt skitdålig på att sikta också så just därför hänger den i eken.

En gång när Christine var riktigt liten satt hon snällt framför en bra disneyfilm troligen Den lilla sjöjungfrun medan jag skulle köra med några hundar . Jag vet inte hur det kunde bli så fel men jag fick någon konstig tjong på bollen så den for rakt genom rutan i rummet där Stina satt.

När jag skyndade upp till det förskräckta lilla flickebarnet höll hon pekfingret för munnen och sa

-schh säg inget till pappa.

Av den anledningen älskar jag när bönderna skördar jag har flera hundra hektar stubbåker alldeles utanför husknuten där jag kan utföra hur många dåliga kast som helst utan att krascha rutor, bryta av pelargoner eller drämma upp dem i den förbannade eken.

Valparna tar en del tid just nu så ungdomarna blir lite åt sidosatta vad gäller timlånga promenader varje dag men då finns stubbåkern där de kan få härja och göra sig av med spring i benen.

Hjärngympa får de genom att jag kastar åt helt fel håll så de måste leta också. Ibland verkar det som om Gyller säger ärthjärna till mig men jag måste höra fel.

Hur som haver funkar min bollkonstruktion med gummirep att jag inte kan skicka den i rätt riktning spelar ingen roll.

Trötta och väldigt långa törstiga tungor får de iallafall.

Ja nog om det i övrigt är det fullt upp och mer därtill just nu, de små kräver sitt pass nästan lika mycket som de två gamla.

Maira fick en ny biabädd för några veckor sedan och det var absolut den sista i hennes liv, hon har saboterat den på alla tänkbara vis så nu är det nog!

Hon har fått hänga med på Åttos o min morgonrunda runt åkrarna och i går kändes det som om det var hennes sista promenad också utan koppel alltså, hon ser lika bra som en vråk, tre små rådjur långt långt borta och så drog den gamla iväg så halmen yrde runt henne. När hon äntligen kom tillbaka glodde hon som alltid drygt sympatiskt ironiskt som om jag vore en ärthjärna och det har vi ju just konstaterat att det är fel.

På lördag skall vi på fest så i morgon skall jag ladda för den hela dagen.