Är faktiskt väldigt duktig.
Han fullkomligt älskar att åka bil, det spelar ingen roll med vem eller vilken bil för det är så härligt tycker han.
Mitt liv består av många många många timmar i körtid och flera tusentals mil. Det körs på Stina o hundar ungefär halva dygnet. Till affären, bussen, brevlådan (ibland), gympakläder glöms, videofilmer skall hyras/lämnas, till träningar, kompisar i byn ja det går i ett i ett.
Det får man räkna med när man har flyttat ut på landet och har barn.
9 utav 10 gånger av alla svängar är Pyt med fast ibland springer han ju efter förståss...
Han behöver inget speciellt utrymme utan han lägger sig till ro precis överallt. Uppe på hundmatssäckar i bussen är inget ovanligt men oftast sitter han brevid mig på passagerarsätet.
Så cool, så dryg och världsvan. Han brukar få ögonkontakt med de som ligger i andra körfältet och gör förmodligen grimaser eller gör slängpussar för de kan tuta till eller vinka åt honom.
Om det är någon hund som är ute och går morrar han lite dovt och manligt överbeskyddande.
Emma har lärt honom att man skall liksom måtta och blotta tandraden i rutan åt alla som kommer nära bilen, det gör han fast på sitt sätt på en väldigt cool Cane Corso pojks egna vis.
i bland lägger han huvudet i knät på mig och är han trött somnar han på stört och då märker han inte att ratten drar med sig läpparna runt när jag svänger ens en gång.
I bland plutar han och trycker nosen mot rutan så läpparna flyter ut och där sitter han som ett fån och glor.
Ibland låser han bilen också, så gissa om jag lärt mig att ta ur nycklarna den tråkiga vägen.....han är nämligen inte alls lika duktig på att öppna igen.
Ibland byter han spår på skivan och det är väl så där bra, fast värre är förståss när han höjer ljudet och likaså där, han kan inte sänka....ännu.
Efter en eller två Big Mac rapar han nöjt och låter mig snällt torka mungiporna om jag hinner före honom förståss annars torkar han sig gärna själv emot bilens alla braiga torkytor.
Han kan ju inte se ut som en gris när han är ute och åker ialla fall, tycks han tänka.
I bussen är det så bra för där kan han kila fast huvudet och på så vis hålla sig fast även om sätet är på tok för litet och somnar såklart även så.
I Volvon ligger han med framtassarna på golvet och röven i sätet och lika så där---toksover.
Den här röven hade ont i går helt klart, efter vår färd till mormor som har staket med spetsar på runt tomten. Han hoppar ju över de flesta inhängnader utan omsvep och så även hos mormor i vanliga fall.
Fast igår såg han inte eller så missbedömde han bakgrunden som var ett berg.
Tar sats och landar med framtassarna i berget som ger honom en bakåtrekyl och där med arslet på staketet blir han sittandes... Som vanligt alldeles för cool vänder han på huvet och frågar om någon möjligvis kan tänka sig att hjälpa till någon gång under eftermiddagen. jag skyndar dit och lyfter över honom och hinner inte trösta alls för han fortsätter upp på berget, gör en U-sväng och seglar över in på tomten igen...galning! Lilla Cairnterrorn Iza var lika förskräckt som Pyt förvånad men fick tokfnatt som vanligt.
Som tur var gick det bra, iallafall bättre än vad jag först trodde. Snutteplutten!
Likaså om han hittar en pinne i lagom storlek (läs mindre träd) så kommer han farandes och slänger den hej vilt och i antal kilometer i timmen, två meter lång sopar pinnen med sig det mesta i hans väg---inklusive mig. När man väl kommit upp på benen igen uttrycker Mr Dawson förvånat, vad hände matte? Så kör han sitt glädjerace igen, ja med pussar och så.
Han är en uthållig filur som gillar att arbeta med sin kropp, så därför drar vi cykeln en del och det funkar väldigt bra han är liksom Kenestra väldigt bra på att dra cykeln och jag kan bara försöka hålla mig kvar och torka bort en och annan fart-tår.
