I dag för exakt 13 år sedan fick vi ju Christine, what a day! Tänk att tjejen är tonåring redan och jag känner mig bara yngre och yngre. (även om Dunder-Karin har en annan uppfattning)
Hur som helst så sken solen med riktiga vårstrålar idag, hundarnas fnatt är roligare att fota också när vädret är på topp.Idag fotade jag Pyt och Alena i gläntan och Pyt var lite ömsint för en gång skull.
Denna veckan har gått alldeles för fort och bloggandet har legat på lågprio.I tisdags hade dörren till friheten glömts av så jag hade Kenestra o Pyt med mig springandes bakom bilen efter en timmes handling inne i byn. Jädrar vad de sprang när de fick se mig, hallåååå här är vi och jag som alltid blir hispig när hundarna är i fara hann att sansa mig, köra in på en liten avfartsväg och fick in mina dessertostar i bilen..väldigt genom motionerade...hu jag ryser, sådant slarv av mig! De hade dessutom valt den kortaste vägen, över kilometersvis med plöjda leråkrar så bilen blir aldrig mer sig lik...men det är ju skit samma.
Dörren till friheten är förresten inte våra grindar på framsidan, de är helt ointressanta i förhållande till den riktiga dörren, den som leder ut till ingenmansland där det finns skog som aldrig slutar. Hundarna kan stå där uppe på bergknallen och kika ner på dörren och man kan se att de önskar att den skall gå upp.
De kan härja hejdlöst här hemma och så kommer jag med halsbanden, öppnar grinden, håller andan och sedan susar de iväg besinningslöst ut i skogen.Just de första fem minuterna är jag kravlös, det finns ingen anledning att störa deras framfart.
Jag går vidare och passar på att ringa något viktigt samtal, går upp på berget och sätter mig och väntar på att jag skall höra grenar knäckas och vips så kommer de alltid glada, goa, lojala och lyckliga att se mig.
Samma tid samma plats där de pussas , stökar och buffar i fickorna efter godis.
Så visst har de också fått märka av att det är alla hjärtans dag
Avslutningsvis vill jag önska alla Magnuslundshjärtan en bra dag
