Världens säkraste veterinär reparerade henne, hela kraschen innefattade bogblad, senor, alla grejer i höger bakben , en vridning i ländryggen. prognosen var dålig men som han sa, jag gör mitt bästa, sedan får Adel och du också göra de så får vi se. Han poängterade att på grund av Adels karaktär blev det lite hoppfullt.
Vi snackar om Viktoralia som skulle vara medtagen flera dagar efter operationen ...redan på kvällen hade hon fått tag i kragen och gjort tre frisbees utav den.Efter att demolerat sin special- bur stod hon där överlycklig i köket med endast en plastring kvar av kragen tryckandes över ena ögat och skakade på stumpen.
Men matte var har du varit utan mig. Så blev det i en månads tid, denna månad var nämligen skillnaden mellan liv och död. Det innebar att jag var fånge i mitt eget hem! (utan fjärrkontroller, dammsugarslang, jag alla prylar som Adel ansåg onödiga helt enkelt)
För hon hittade på så mycket bus så det fanns inte en sportslig chans att hindra henne annars.
Ja, tänk själv att vara så sketatrött men absolut inte få sova på en hel månad---fast tvärtom alltså så hade Adel det.
Redan efter fjorton dagar vid efterkontrollen var vetten nöjd som sjutton och tyckte hon var för jädra duktig och visst var hon.
Efter en månad började rehabilitering på elitnivå. En ny sele med extra ilägg vid bogen och sedan fick hon dra korta stunder och nu drar hon lätt en timme, hon är en naturlig dragare av ren respektlöshet och envishet. Med sina sneda ögon och plutande mun drar hon in med oss i snåren på jakt efter vildsvinsungar. Hon är brötastark på viljan.
Det är exakt tre och en halv månad sedan nu och hon är till större delen helt återställd.
I ett visst läge taktar hon lite i traven men det beror nog till större delen av ojämn muskulatur vilket vi jobbar på.
Hon är en kämpe och jag har nog vetat hela tiden att hon skulle fixa detta men hon kommer aldrig någonsin mer att få springa lös på berget för jag tror att hon har tyckt om allt detta ståhej runt henne, så hon skulle säkert slänga sig utför igen, bara för det.
Alla äventyr, alla goa köttbullar med piller i, alla roliga människor som ömt frågar hur lilla Adel bra, rehabresor, utflykter ja allt runt omkring har varit precis skitkul, inte en enda dag jag har sett den minsta lilla uppgivenhet ifrån hennes sida.
Hon är en rövare utan dess like, en sakletare som sin namne, en glad skit som vi tycker så mycket om och nu så här efteråt är hon värd varenda sekund, varenda öre, varenda fjärrkontroll, varenda receptkö på apoteket, varenda puss. Hon är ju vår lilla skitunge och en sådan måste det finnas minst två av för att jag skall må bra.
Utställningsträna med Efraimsdotter då? Eller hur? det kan jag bara fetglömma, det är verkligen under hennes värdighet att gå med på något sådant dumt. Hon är inte född till slav och har en betydligt större hjärna än vad en hund egentligen behöver.
