Det handlar om elaka människor, jordens avskum som inte borde ha existensrättigheter.
Det finns flera olika sorter av elaka människor. Två kategorier har jag träffat på men det finns säkert fler. Den ena sorten men inte den värsta är de avundsjuka misslyckade som döljer sig bakom en datorskärm och bloggar/chattar/webbar , ljuger ihop lögner om andra för att få sig själva att framstå som duktiga fast de i själva verket inte kan ett skit. Den kategorien är jag bekant med pga. av att jag lyckats skapligt med mitt hunderi. Dessa människor lägger jag ingen som helst energi på utan dessa tar en högre makt hand om och dunkar ner så att de är tillbaka på ruta ett igen med en jävla smäll och så håller det på.
Det är bevisat och om man är någorlunda normalbegåvad tar man reda på det mesta och bildar sig sin egen uppfattning. De är elaka pga. av misslyckande helt enkelt. Bakom en datorskärm kan man inte göra hundar illa, de kan inte läsa och det är när man ger sig på försvarslösa barn och djur jag plockar fram min dåliga sida.
Den allra värsta kategorin är den som jag skall skriva om nu.Det handlar dessvärre ännu en gång om rikskändisen Queen of Uddevalla, Cleo, Eneide eller Trettonmamman, kärt barn har många namn.
Ni vet hon den godhjärtade bestämda tiken med de alldeles mörka vackra ögonen som hon gör sig förstådd med.
Som är med tio topp Sverige på utställningar, gjort en bra MH, trots att hon haft ett riktigt skitliv i 1½ år. Hon är en överlevnadsqvinna i en hundkropp!
Ni som inte vet kan läsa om hennes f.d. liv här i bloggen under 2007 den 8 oktober inlägget heter ”En högst välmående rikskändis”
Lilla hjärtat har haltat till och från sedan en tid, Ytterst få sekunder den första tiden, inte något ett ovant öga kan märka. Fast nu den sista tiden har det varit till och från och markant. Så idag hade vi tid hos veterinären för att göra en hältutredning.
Allt såg bra ut, hon ömmade något när de blev groddragning på höger bakben. Korsband, ledband var helt som det skulle. Pust tänkte jag för det var jag orolig för. Så var det dags för röntgen, vi röntgade ryggrad, knäna i olika vinklar, höfter och till slut lite annat. Husse Anders var kvar inne på röntgen medan allt framkallades, passade jag på att titta till Arthur i bilen.Alla skelettdelar såg perfekt ut men de har hittat en blykula sa Anders när jag kom tillbaka.
Tillsammans med veterinären kunde vi alltså konstatera att Cleo har blivit SKJUTEN.
Jo ni läser rätt någon elak jävel har skjutit på Cleo, inte för att döda henne utan kanske för skoj skull.
Det ligger en blykula och skaver mellan höger höft och spinalen. Jag har pratat med SKK och de kan se den på HD-bilden men inte reflekterat över den för att förminskningen gör blyet till en blixt.
Vi har bilder tagna idag där konturerna är tydliga. Jag kommer att lägga ut dem så fort jag fått dem, den lilla bilden ni ser är dålig men man kan ändå se lite.
Jag är ledsen Cleo-älskade hjärtat jag är ledsen för vad mina artfränder gjort.Nu kommer en proffsveterinär att lysa igenom henne och avlägsna kulan eller kulorna utan större grejer, hon kommer att bli bra.
Det är inte det som gör mig förtvivlat sorgsen, det är Cleos f.d. liv som påminner mig om hur hon haft det. Jag borde egentligen inte vara förvånad men det är jag, jag trodde inte att det kunde bli så mycket värre. Detta drabbar inte oss utan bara Cleo.
Hur elaka kan människor bli, sådant här läser man om och blir tagen och avsky växer fram.
Denna kategori av de elakaste anser jag skall få sitt straff.
Det är allas vår skyldighet att försvara våra hundar, vem skall annars göra det när vi tar ur dem att försvara sig själva redan som små.
Cleo vaknade upp ur sederingen i husses famn och tittade upp så där piggt och den lille rumpestumpen viftade så gott. Klarvaken alert och påt igen, hon hade bråttom hem så hon var snabbt upp på benen.
Hem till hennes familj som är den absolut bäst tänkbara för Cleo. Det är hennes och min ända tröst att vi hittade henne och gav henne det liv hon förtjänade, hos Nettan, Anders, Mimmi och Rocko.
I dag gråter vi oss starka och i gryningen krigar vi…..
