Barnaskaran har härjat hejdlöst, Alena o Pyt kan hålla på i evighet eller rättare sagt tills Alena blir allvarlig för det kan hon bli till skillnad mot sin syster....
...... Pippilotta som aldrig blir allvarlig.
Hon har fått en ny uppgift här på lunden och inte ens den tar hon på allvar och det är Arthur. Arthur och hon är helt vilda. Hon är så genomsnäll och hennes tålamod är milslångt.
Han har blivit så stor nu så nu kan han ju hänga med på ett annat sätt och om man skall leka med de som vet o kan bättre gäller det att sköta sig.
Fast grejen är den att han är en sådan charmknutte så alla låter honom göra vad som helst förutom att ens titta på boomern eller prova att kolla vad de andra fått för mat just den grejen är jobbig för Pyt äter ju bara rent kött.
Värre är det med mina regler som jag har för samtliga fyrbenta här hemma och då kommer vi till just det med Pippilotta som har en del egna tolkningar och svar på mycket.Hon är egentligen helt bedårande på att lyssna när hon vill, hennes mindre lydiga toner är dessutom lite ljuvliga för hon tänker så snabbt och rättar till det direkt men hon måste ändå liksom bara prova. Hon skiter inte i vad jag sagt utan gör det snabbt efter hon gjort något annat och då alltid med glimten i ögat, precis som jag. (när jag var lika liten som henne alltså)
En enkel regel är ex. att när dörren till friheten skall öppnas, alltså den ut mot skogen så måste alla ha sina halsband på sig, alla andra även lelle Arthur sitter så fint och väntar eller satt kan man väl säga för Rullgardina har lärt honom hoppa runt, runt och högt.
Står man i vägen i just det ögonblicket då dörren öppnas kan man känna sig rätt körd i grus.
En annan regel jag har och som jag blir tvärilsk på om någon råkar bryta, är den att på stigen masar ingen framför fötterna på mig, jag går alltid fort och jag kan inte ha tokarna rövandes och trasslandes i benen när jag går. Arthur är pain in the as i detta fall, han skall bara plocka upp just en speciell kotte och slår tvärnit. Eller så i förbifarten måste han stanna och nosa på just ett speciellt grässtrå, tråkigt för honom för vi bara går rakt över honom och den dagen jag snubblar och ramlar över honom fattar han nog vinken. I dag har tre på raken knusat ner honom, Adel, Alena och Pyt, själv hade jag inte hjärta till det så jag hoppade över honom iställetemot mina principer egentligen men han är ju så gullig när han blir lite förnärmad.
Tiden går och han börjar bli snabb som attan också, hans mamma är en quickfoot och hans pappa en bigfoot så det är ju inte konstigt.
Idag hade jag mellangrabben Pelle o lillebror med mig till Trollhättan och gick en sväng, Pelle är en redig pöjk och tog tillfället i akt att fjäska med alla som stannade för att gosa med minstingen.
Även de två busar en hel del och Pelle älskar den lille skiten han också.
Efter en hel dag ute i kylig luft och mycket bus är ändå det allra bästa att få komma in till den riktiga brorsan, den bästa på jorden och som betyder så mycket trygghet och helt rätt och slätt slå ner det lilla arslet och sätta sig på hans rygg och värma de små kulorna och bita tag i hans vita tass, det är sann kärlek.
I övrigt har tandläkaren gjort ett bra jobb, mina tänder är inte halva längre, nu i efterhand är jag glad att jag inte sköt mig istället för han är jättesnäll min tandläkare så det hade varit så onödigt.
Revbenen är nog snart helt krylbo också, vilket underlättar. De står däremot inte pall för vissa hundars galna hälsningsfraser men snart så är jag helt fit for fight igen.
I dag hurrar vi för Jessica som fyller år och välkomnar henne in i vuxenlivet. Det är nu det roliga börjar.
