Häromdagen hörde jag ett kväkande ljud utifrån köket och såg då hur Arthur tagit ett rejät tag om Pythons ena bakben och drog honom från högra till vänstra ringhörnan över diagonalen.
Snälla snälla Python han har ett tålamod utan dess like. Nu är ju Pyt en stor och tålig grabb med allt som oftast "äh matte låt brorsan greja, det är bara gött" blick.
Arthur delar ut långtradare till höger och vänster även om man inte vill, ibland vill man ju liksom inte hångla men han klarar sig ifrån det också, alla älskar Arthur och då ingår det lite hångel av världsklass.
Arthur brukar bli lite pömsig framåt tio-snåret och då brukar vi bädda ner honom i sängen, han vill ha kudde precis som sin morfar och där snarkar han och sover. Jessica måste lärt honom några decibel högre i helgen för han snarkar så högt så det är på gränsen att man står ut.
Jodå han släpper sig allt också som grädde på moset.
Tänk om en människa drägglade, tuggade maten o spottade ut, låg o hade vapenvård smaskandes och daskandes, gjorde ifrån sig var som helst, drack vatten och lämnade slemflobbor på golvet, släppte en brakskit när man satt o käka osv osv vad äckligt det hade varit..men med hundar så accepterar vi hundägare bara det rakt av.
FÖR ATT VI ÄLSKAR HUNDAR eller hur?
Avslutningsvis vill jag tacka Irene, Sasso o Tyra för världens finaste rader..
Endast den som upplevt kärleken en Cane Corso ger......förstår vad det betyder att förlora en!
och önska alla en trevlig helg.
