Om man blickar tillbaka på Kuovo och Pythons relation till varandra så var det Kuovo som bjöd in Python att dela hans liv. Han tog den lille babyormen till sin för alltid, han uppfostrade honom lagom aldrig någonsin vårdslöst, aldrig någonsin behövde Python krypa runt för att Kuovo var chef, utan det var mer för att visa sin vänlighet och respekt det var inget Kuovo någonsin krävde. Redan första natten fann den lille en varm och trygg sovplats hos sin storebror Kuovo, som gärna höll om honom med sina ben för att visa att det var på riktigt..
Under Pythons uppväxt fanns alltid Kuovo till hands. De hjälptes åt att jaga, de åt ur samma matskål, de pinkade på samma träd utan någon inbördes ordning. De delade dock inte mjukisdjur och tuggben eller kött då Python blev vuxen, han har alltid haft ett starkt bytesförsvar. Det accepterade Kuovo och vår uppgift som ledare var att se till att de fick dela lika…. until the bitter end
Förutsättningen för detta umgänge är förmodligen att hundarna är likasinnade i lynnet och framförallt trygga i sin tillvaro. Här hemma måste vi se till att det aldrig någonsin får en anledning att hamna i konflikter med varandra. Jag utsätter aldrig hundarna för någon som helst risk att behöva känna sig hotade. De ges aldrig tillfälle helt enkelt. Min uppgift och skyldighet är att alla hundarna skall kunna känna sig trygga här hemma. 
Jag blir illa berörd av hundar som kryper för sina ägare utan att det är befogat. De hundarna anser jag vara stressade, de vet vem som basar utan detta urgamla fostringssätt, det räcker att man är tydlig och konsekvent. De skall inte behöva krypa, en slick på handen, en gäsp, en sträckning, en blick åt andra hållet, en ryggrullning för behov av kel alla dessa tydliga tecken som Kuovo och Python gav varandra, det räcker det är bevis nog för mig. Då gör de heller aldrig så grava övertramp att hårda tag är befogat.Nu är ju inte alla hundar likasinnade och tur är väl det kanske. Alla här hemma är inte vänner men sköter det snyggt och förmodligen pga att vi aldrig utsätter dem för strid.
Python och Kuovo var det däremot definitivt. Under två och ett halvt års vänskap hörde vi aldrig ett morr, inte en nackläggning eller en ful blick från någon av dem. Förutom det sista halvårets hälsningsfras och om tjejerna luktade gott men inget allvarligt
Om Python som liten varit borta under flera dagar och kom hem fick han glädjefnatt av blotta åsynen av Kuovo, det fjäskades och gullades och han redogjorde tydligt att han längtat och var pömsig efter resan och ville att de skulle gå och mysa, vilket Kuovo alltid ställde upp på.
Det senaste halvåret byttes fjäskandet ut mot något vi aldrig förstod, det var glädje med blandade känslor, var Python stöddig eller var det deras sätt att heja som stora grabbar gör? Vi vet inte men Kuovo ändrade aldrig sitt vänliga beteende vilket han förmodligen gjort om det varit allvar i leken. Han var lika glad över att lillebror kom hem och varken såg, hörde eller brydde sig i Pythons stöddighet om det nu var det, Kuovo gäspade, sträckte på sig, slickade sig lite om munnen och gick till deras säng och lade sig vilket resulterade i att ormen knödde ihop sig och ritualerna var det samma som alltid, öron, ögon och vapenvård i fem minuter sedan snarkade de ljudligt tätt, tätt ihopkrupna tillsammans...de var vänner.
